Människan

Människan, inte smart och inte dum, men också smart och dum. Förenklingen den dock enbart dum gör. 

En designutställning från en annan värld

Jag var på Waldermarsudde ute på Djurgården igår och såg Lars Wallins utställning som visar en mängd kreationer som gjorts under hans 20 år som designer. Visste knappt något om honom förutom att han varit designer till många kändisars klänningar under åren. Nu förstod jag ungefär omfattningen av det hela, och det var inte illa pinkat. Han har format en stor variation av plagg: pompösa klänningar för operauppsättningar, glittriga galenskaper till en mängd artister på melodifestivalen, bröllopsklänningar till kungabröllop. Dessutom har han anlitats till skapande till helt andra områden som t.ex design av Flora-paket till sovrumsinredning.

Förutom att betrakta själva plaggen och stilarna det handlar om som jag knappt vet något om så funderade jag mycket på ytligheten hos människan, den kulturella eliten och den dragning som finns hos så många till något närmast absurt specialintresse, som kanske inte är så absurt just eftersom så många har det. Det fascinerande är också att tänka på vad det är man ser på relaterat till vad som är sakens ursprung. Har handlar det egentligen om det som i grunden var ett föremål som syftade till att framförallt hålla borta kyla, ett klädesplagg. Till att allt mer under människans utveckling bli något med oändligt många syften, som att väcka känslor, att visa känslor, att sticka ut, att känna sig fin utifrån andras betraktelser.

Nåväl, utan att behöva fundera så mycket tankar vid utställningen, utan helt enkelt bara se stilar, funktioner med mera, ja att bara se en lite bisarr värld, så var det helt klart värt besöket!

En film som påminner, en stad som påminner

En vanlig vardagkväll i slutet av våren och början av sommaren innehöll en titt på premiären av en film om en ung kvinnas resa tillbaka till det land där en stor del av hennes barndom fanns, Afghanistan. En individs sökande efter en identitet, ett ursprung, en nutid, en framtid, resulterandes i ett fokus på skildrande och spridande av ett folks hopplösa vardag.  En vardag i dåtidens, nutidens och förmodligen även framtidens fångenskap. Ett folk i olika formers krig eller hot om krig, då, nu och förmodligen även i framtiden. Ett behov av att inte glömmas. I huvudet efteråt den påminnelse om vilken luft man kan andas här. Den påminnelse som kommer i omgångar, som kan tyckas så självklar att den ibland kan uppfattas tjatig och irrelvant, men likväl så viktig att få.

Därefter en promenad hem genom en sommarvarm stad, från City till Slussen och ner i tuben. Den var så där magisk som den är ibland, så magisk i utseende på det sätt som bara Stockholm kan vara. Med gatumusikanter överallt, förstärkandes magiken, påfyllandes sinnena. Påminnandes om det som finns, som så många andra inte har.

Intryck av Johannespassionen

Med min mor gick jag till kyrkan under påsken, både på långfredagen och på påskdagen, dvs på dagarna till minne för Jesu korsfästelse och återuppståndelse.  Jag tycker det är skönt att sitta i kyrkan, det är en lugn värld som är avkopplande och reflektektionsskapande, oavsett vad man kan tycka om religionen.

I Nya kyrkan i Östersund framfördes Johannespassionen, ett verk av Bach där texten består av berättelsen från Bibeln om sista tiden fram till och med korsfästelsen. Jag gick dit utan att riktigt veta vad det var, jag tror aldrig jag hört den förut och blev mycket imponerad. Nog krävdes det att kören och solisterna, eller vad de nu kallas, var tillräckligt bra för att det skulle ge riktigt intryck, och det var de. Men det var själva melodin med dess pampighet kombinerat med den starka berättelse som det handlar om som gav mig mersmak. Känslan sitter fortfarande i, jag hör sången och melodin återkommande i huvudet, och jag kommer garanterat uppsöka framtida tillfälle att se detta verk framföras.

Jag rekommenderar min omgivning att se detta om tillfälle finns, bara man inte är totalt allergisk mot kyrkan och klassisk musik. Jag tror många skulle känna en liten harmonisk stimulans efteråt, om än bara för en kort stund. Så blev det för mig. En harmoni baserad på kombinationen av ljuv och pampig musik skapad i en annan tidsålder, och den tillhörande berättelsen om Jesu lidande som är gripande och berättar en hel del om människan tycker jag. 2000 år senare finns samma mekanismer, företeelser, känslor, det goda, det onda. Eller så blir man livrädd och får ångest, det skulle jag också förstå   Nåväl, nedan är en del av den i alla fall.

Sergelgatan, en produkt av Lijnbaan i Rotterdam

Storstädning hemma, såg i en bok i bokhyllan att förebilden för Sergelgatan var Lijnbaan i Rotterdam. Kollade upp, vill dit.

Magnetisörens femte vinter

Jag har läst min fjärde bok av det som kanske är min favoritförfattare, P-O Enquist. Boken heter Magnetisörens femte vinter och var hans tredje roman. Jag är mycket belåten efter att ha läst den och jag grundar det främst i att dess berättelse gav mig vidare funderingar om oss människor relaterat till tro, hopp och dömande.

Kortfattat kan sägas att innehållet kretsar kring en man, magnetisören, som använder sig av okonventionella behandlingsmetoder av sjuka. Metoderna skapar kontrovers och magnetisören befinner sig på resande fot i ett mönster där han ofta förklaras icke önskvärd i olika städer efter att ha fått stämpeln som lögnare, bedragare, ateist m.m. Han finner efter en tids flykt sin plats i en stad där han lyckas upprätta ett stabilt fotfäste som resultat av ett par framgångsrika behandlingar. En av de etablerade läkarna förpassas till skuggan, till och med hånad, en annan gör nyfiket men reserverat följe med magnetisörens behandlingar. Utvecklingen vänder tvärt då metoderna anses ha genomskådats som falska och vilseledande, resulterandes i att statusen och aktningen för de olika metoderna och dess utförare kastades om igen, med ett hat och en hets riktat mot magnetisören.

Det finns flera dimensioner i berättelsen där jag bland annat tycker människors förändring i hur man förhåller sig till en företeelse med tillhörande känslor som hat och respekt är utmärkande. Det visar också människans komplicerade relation till vetenskap och hur det som är nytt ofta avfärdas med misstänksamhet, men också hur det som påkallar osynliga krafter hamnar i en ytterligare konflikt i ett samhälle där religionen är stark då det ses som ett ifrågasättande av Guds kraft. Magnetisören hamnar i konflikt med alla dessa krafter, människornas fördomar, svängningar och rättskippande, den etablerade vetenskapen och kyrkan. Med det är inte sagt att det visar på denna okonventionella metod och dess utförare som offer. Berättelsen om honom och hans metoder är också berättelsen om hur någon blir besatt av sin egen tro och sin tro på sin förträfflighet och hur det i upprätthållandet och genomförandet av detta sätts i system att på tveksamma sätt hänföra människor på ett utnyttjande sätt. En recensent beskriver boken som en bok om ”osäkerheten”, och det är nog den bästa övergripande sammanfattningen. Människor och deras olika föreställningar ställs i förhållande till varandra inlindat i ett dominerande skimmer av företeelsen osäkerhet.

Inledningsvis blev jag orolig att berättelsen inte skulle vara så stark på grund av en allt för stark dominans av Enquists målande ord. Det utvecklades emellertid till en fin balans där berättelsen blev tydlig och i harmoni med hans vackra målningar i ord, där dess jämvikt förstärker de underliggande meningarna och frågorna som berättelsen innehållet. Vad gäller hans språk så kan jag efter denna läsning än mer konstatera att det skänker mig ett sorts lugn, det bidrar alltså till något mer än bara tanken på innehållet.

Jag ska nu välja ny bok och har börjat konstatera att när jag läser så är det oftast böcker av män, något jag ska försöka förändra.

Brott och Straff – ja, speciell den var!

Jag har precis läst Brott och Straff, ”världens mest berömda roman”. Kort konstaterat så var den otroligt bra och speciell. Det kan tyckas som en kommentar som måste komma efter att ha läst den men det känns verkligen så. Titeln är enkel och just det som det handlar om, brott och straff, och det relaterat till den komplexa människan och det komplexa samhället. Genom att följa en ung man med ett stort intellekt och akademiskt tänkande men ett fattigt leverne, och dennes val att begå ett allvarligt brott, drivs handlingen fram och avhandlar samhället och dess regler ur olika perspektiv. Det är genom diskussioner och händelser ett vridande och vändande på rätt och fel relaterat till samhällets strukturer och historia. Förutom huvudtemat är det också en stark skildring av olika människotyper, hur en människa brottas med sig själv och ett händelseförlopp som också till slut går bortom teoretiserandet och sätter det i perspektiv. För en som sitter och brottas med inre och yttre problem så blir det fascinerande läsning där mycket av det man sitter och funderar på tas upp och med ett par förvånande vändningar så ger det en uppvaknande och lite omskakande känsla.

Starkast från boken tyckte jag var konstaterandet ”Livet hade ersatt dialektiken” vilket kommer i den del där händelseförloppet tar ett steg bort från teorierna som präglat huvudpersonen ”Raskalnikovs” hjärna dittills. I förordet till boken ges en bra beskrivning av på vilket sätt som boken kan påverka en person. Där tillskrivs också några egenskaper som Raskalnikov besitter och som man bara kan hålla med om och känna hur dessa i den karaktären tillsammans blir ångest personifierat: ”Stolt, egensinnig, sårbar, konflikfylld, förvirrad”.

Anledningen till att jag läste denna bok är nog det i inledningen nämnda citatet. Jag ville veta vad det var för något, jag ville ha känslan att jag har läst den. Sedan ungefär ETT ÅR tillbaka har jag försökt beta av Stieg Larsson, och har bara kommit till mitten av den andra boken. På ett sätt är anledningen till läsvalet ungefär densamma där, det handlar bara om att jag känner en lust att veta vad det är så många tycker är så bra. Emellertid är jag inte särskilt intresserad av Larssons populärkulturella genre, jag har svårt för det fiktiva dramat där det inte finns något av fundera över på djupet efteråt, även om jag givetvis håller med om att det är skickligt skapat.  Jag har vid läsningen delvis gått över till tv-tittande och delvis börjat läsa andra böcker istället för att fullfölja läsningen. När det gäller tv:n har det ofta handlat om helt intelligensbefriat tv-tittande i form av de reality-såpor som eventuellt symboliserar människans enklaste sidor, i alla fall mina. Men det är så det är för mig, Antingen söker jag det helt meningslösa, eller så söker jag det med mening. Det mittemellan tilltalar mig sällan, och Milleniumböckerna är ett exempel för vad jag tycker är mittemellan. Detsamma gäller film. Med mening behöver det nödvändigtvis inte vara så att det går att dra slutsatser, eller att det kanske går men att jag inte kan dra dessa. Det handlar om att jag får tänka, och leta något som betyder något. Kanske förstår jag inte eventuella möjliga slutsatser, kanske passar det inte till det jag gillar, kanske finns det inte. Men det ger mig en möjlighet att tänka annat än att bara följa. Det är vad jag vill med böcker. Brott och Straff gav verkligen den möjligheten!